Kyrkan
Vi tror att vi har nytta av våra rötter
Alla Stiftgårdar runt om i Sverige fyller en viktig roll som mötesplats för människor, Åh är naturligtvis inget undantag.
Här kan tro och tradition föras vidare, diskuteras och levas i olika meningar. I Åh kyrka firas högmässa alla söndagar kl 11:00
(med uppehåll kring jul och nyår). Varmt välkommen!
Bakgrund
1937 köpte pastor Gunnar Rudborg, på eget initiativ egendomen Åh, men bakom honom stod en grupp med präster från Göteborg och de bildade tillsammans ”Stiftelsen Åh Kyrkliga Ungdomshem”.
De såg behovet bland ungdomarna i stiftet att få samlas på gemensamma kurser och läger med kristen förankring.
Åh fylldes av ungdomar från allra första början. Frivilliga arbetsinsatser och gåvor bar verksamheten.
Åh kyrka stod färdig 1940 Midsommarafton.
Åren har gått och bredden av verksamheten har blivit stor. Gamla fastigheter har renoverats och nya tillkommit.
Allt för att göra Åh till en modern och attraktiv anläggning för så många människor som möjligt!
Välkomna att hälsa på!
Mer om Åh kyrka
Åh kyrka invigdes på midsommarafton 1940. Arkitekten hette Anders Funkqvist och kyrkan byggdes med hjälp av insamlade pengar.
Altartavlan
Altarprydnaden bestod de första åren av ett enkelt träkors. Man sökte något annat. Domprost Olle Nystedt, som var vän med den norske konstnären Emmanuel Vigeland (bror till den kände konstnären Gustav Vigeland, och känd för skulpturparken i Frognerparken i Oslo) lyckades få löfte om att Åh skulle få köpa en tavla som egentligen var avsedd för en kyrka i Nordnorge. Tavlan föreställde den förlorade sonens hemkomst. När Vigeland kom till Åh med tavlan, rullade han ut den på golvet i koret. Då fick han frågan: -Varför ser den förlorade sonen så hemsk ut? Vigeland svarade: –Den fortapte sönn, det er jeg. Hvis jeg ikke fikk komme slik, ville jeg allri kommet. Tavlan köptes till Åh kyrka för 5.000:-
Bilden som Emanuel Vigeland målat föreställer den förlorade sonen. Man kan tänka sig att fadern varje dag stått och spanat efter sin son som varit i främmande land och slösat bort sitt arv. När han äntligen får syn på honom, rusar han nedför trapporna för att ta emot sin son. Vigeland har fångat ögonblicket alldeles innan sonen faller i sin faders armar, och man kan se hur manteln står som en sky efter honom, och hans händer har ännu inte fångat upp sonen. Det här är en bild av vår himmelske Far, som längtar efter oss och vill ta emot oss med öppna armar när vi vänder oss till honom.
Om man går ända fram till tavlan, kan man läsa vad sonen ristat in på sin stav. Det är tre bokstäver: FAR. Han längtade hem till sin far, där han satt i främmande land och vaktade svin, och han kände att han måste gå hem och be om förlåtelse. Detta får också vi göra – både vi förlorade och vi hemmavarande söner och döttrar. Vi får varje dag vända tillbaka till Fadern och ta emot hans förlåtelse och kärlek.
Kyrkbänkarna har sin särskilda historia. Det fanns inte medel att köpa dem, utan frivilliga gåvor behövdes. Det kom fram ett förslag om att olika ungdomskretsar skulle kunna skänka kyrkbänkar. Även enskilda personer tecknade sig för bänkar, kortare 40:- , mellanlånga 60:- och långa 75:-. Givarnas namn skrevs på metallplattor som fästes på bänkarna.
1955 gjordes en del förändringar. Den gamla predikstolen som förstörts av väder och vind, eftersom den stod till hälften på utsidan och till hälften på insidan, hade tagits bort redan 1952. Nu ersattes den av en ny och samtidigt gjordes även en ombyggnad av koret. Det var byggmästare Henning Nilsson som lät utföra detta. Man satte även in ett färgat fönsterglas till vänster om altaret, som föreställer skapelsen.
1965 renoverades kyrkan igen, den här gången av Erik Lundberg. Han var arkitekt och professor i arkitekturhistoria. Erik Lundberg gjorde om koret, satte pelare under läktaren och gjorde ny träpanel på läktarbarriären. Lamporna i koret och under läktaren är hans. Han har även gjort altaret (som är målat med Falu rödfärg), och altarringen, ljusstakarna och processionskorset. Han brukade ofta göra konstruktioner där man fogade samman träet utan att använda spikar, och det kan man tydligt se på altarbordet.
På Erik Lundbergs förslag målades övre delen av kyrktornet vitt, så att man skulle få känslan av ett sjömärke.
Färgsättningen i kyrkan ändrades och tanken var att färgerna i altartavlan skulle gå igen i hela kyrkan. Altarringens blå färg är färgen från himlen – när vi firar nattvard gör vi det tillsammans med änglarna och alla dem som gått före oss. I himlen vet vi att det finns gator av guld och det guldet ser vi också på altarringens guldfötter och på lamporna.
Den röda färgen är kärlekens färg. Den ser vi på faderns mantel och den finns också på det röda altaret – bordet där kärleksmåltiden dukas upp.
Den gröna färgen från den förlorade sonen, finns i bänkarna. Vi kan känna oss smutsiga och slitna som han, men då får vi komma till vår himmelske Far, som tar emot oss med öppna armar och lyfter bort bördorna. Grönt är också växandets färg. Hos vår himmelske Far får vi vila på gröna ängar och ta emot nytt liv och ny kraft.
Erik Lundberg dog 1969, och efter hans död gjorde hans medarbetare, Uno Söderberg, predikstolen, dopfunten och övriga lampor.
Kormattan, som heter ”Livets träd”, är en flossa, och har komponerats av Barbro Nilsson, som var syster till Erik Lundberg. Hon var en känd textilkonstnärinna som tog över det konstnärliga ledarskapet på Märta Måås Fjetterströms verkstad i Båstad 1942.
Antependiet på prediksstolen har vävts av Annika Pleijel, efter Erik Lundbergs mönster, och applikationerna, (en av dem sitter på ambon. Fler finns i tornrummet.) gjordes av ungdomsteamet som fanns på Åh under 80-talet.
Orgeln stod från början längst bak på läktaren. Sedan flyttades den längst fram på läktaren, för att till sist flytta ner.
Våren 2001 var det dags för den senaste renoveringen. Koret utvidgades och orgeln flyttade man ned från läktaren till koret. En ny sakristia byggdes och även ett barnrum som är mycket uppskattat av alla barnfamiljer! Fönsterväggen restaurerades enligt ursprungsritningen och en handikappramp uppfördes. Arkitekt denna gång var Magnus Wångblad.
Återigen – välkomna att hälsa på!
