Arkiv Tankar kring helgen

Heliga trefaldighets dag

”…Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig. Herren vänder sitt ansikte till er och give er frid”.

Det är ord som vi får öppna vårt hjärta och våra händer för att ta emot. När jag läste till präst pratade vi om att vi som präster kommer att stå i situationer där man kan känna sig maktlös och inget kan göra. Jo, sa en av våra lärare, välsigna kan ni alltid göra. Det är ord jag bär med mig in i mitt prästkall. Och att varje gudstjänst få vända mig mot församlingen och tillsäga välsignelsens ord är stort. Tänk, vi har en Gud som vänder sitt ansikte till oss och ger oss sin frid. Välsignelsen sker i Faderns, Sonens och Den heliga Andens namn. I den Treeniges namn.

Det säger oss något om vem Gud är, hur Gud är. Gud är en men också tre, Skaparen, Befriaren och Livgiverskan. Redan i tidernas begynnelse förstår vi att Gud är tillsammans, för Gud säger; låt oss skapa människan till vår avbild. Oss och vår. Gud är i sig själv relation och gemenskap och det är också det Gud vill med sin mänsklighet.

Gud, treenigheten, rymmer det som vår mänskliga gemenskap ofta har så svårt att förena; enhet och mångfald. För oss blir det ju så lätt antingen eller.  Mångfalden i skapelsen och hos oss människor borde få komma till uttryck utan att det får inkräkta på kärleken och gemenskapen.

Ibland säger vi att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap, det är en trosgemenskap. Vi som samlas gör det för att vi vill få leva vårt liv samman med Gud och i den gemenskap som finns i kyrkan. Ändå verkar vi så ofta ha ett behov av att ställa varandra i olika åsiktsfållor, det är som att vi tror oss veta hur någon tror, tänker och därmed är. Ingen av oss är så enkel tänker jag. Vi människor är komplexa och rymmer så många lager. I kyrkan kanske vi kan finna plats och rymd för olikheter.

Ibland hör vi det där i vårt sätt att tala om Gud, att vi har ibland har så lätt för att ha bestämda åsikter om hur Gud är. Inte heller Gud är så enkel. Också Gud rymmer komplexitet och många lager. Vi har många bilder av hur och vem Gud är. Det berättar treenigheten om. Och varje gång vi tror oss ha en komplett beskrivning av Gud så hamnar vi fel. För Gud är alltid mycket mer, låter sig inte fångas in i våra ord och bilder.

Vi möter Gud på olika sätt. Vi kommer aldrig att kunna förstå eller förklara Gud helt och hållet, tack och lov! Genom att ställa många bilder bredvid varandra kan vi försöka fånga in något av Guds väsen. Då kan bilderna och våra föreställningar om Gud bli en rikedom och inte ett hot, utan något vi får utforska.

Vi får vila i att vi har en Gud som är nådig och ser oss med en kärleksfull blick, den som;

”…låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig. ..vänder sitt ansikte till oss och give oss frid.”

Louise Sjölund, stiftsgårdspräst

 

 

Bönsöndagen (evangelietext Luk 11:1-13)

Vad spelar det för roll om jag sitter i tryggt hörn av världen och ber för folket i Ukraina? Om jag ber för min sjuke vän när hen drabbats av en svår sjukdom? Om vi ber för att våldet och skjutningarna i vårt land ska upphöra när de bara tycks bli fler? Vad tjänar det till att be?

Gör det någon skillnad? Några menar att det inte alls gör det, att vår bön är helt meningslös. Andra av oss vill påstå att bönen är en oerhörd kraft som kan göra skillnad, som kan förändra.

Men vilken skillnad gör vår bön? Kan vi påverka med våra rop, våra viskningar, våra suckar som vi riktar till Gud?

Vi ber för att sätta ord på våra liv, på vår verklighet. Inte som en önskelista till Gud eller för att påverka Gud i sina beslut. Men för att orden i sig påverkar verkligheten. Det händer något när jag uttalar det jag känner. När jag talar om min smärta kan det vara ett steg mot att bli hel. När jag talar om det jag inte förstår så reder jag ut saker.

Bönen är hjärtats samtal med Gud säger vi ofta. Och jag tror att det verkligen är det som är bönens innersta väsen. Inför Gud, tillsammans med Gud, får vi sätta ord på det som är viktigt. Vi får komma till Gud med det om och om igen. Gud delar våra tankar och vårt liv. Ger oss mod och kraft att hitta nya vägar, visar att svaren ofta finns, om vi vill och vågar se det.

För Jesus verkar det här inte vara en främmande tanke; han säger; Gud vet vad vi behöver redan innan vi bett om det. Gud känner oss rakt igenom, bättre än vi själva gör.

Det leder oss till frågan om bönesvar. Får vi det vi ber om?  Här tänker vi nog olika, och så får det vara. Visst har människor fått uppleva hur svåra problem har löst sig, eller sjuka tillfrisknat. Sådant händer, och då är det en nåd. Säkert lika många kan berätta om hur de ropat förgäves till en Gud som verkar vara stum.

Kanske kan vi förstå Jesus ord om att be, söka och bulta utan att ge upp, som en uppmaning att trots allt hålla fast vid vår relation till Gud, att inte ge upp hoppet. Att trots allt våga tro att Gud vill det goda för oss människor. Vi lever i den här världen, och den består av sjukdomar, krig, orättvisor, svek och lögner, och det är vi alla en del av. Bönen är inte skydd från allt som händer. Bönen befriar ingen från kamp och möda. En människa blir inte alltid frisk trots uppriktiga böner, det händer att människor dör, alldeles för tidigt och utan mening, det blir inte en rättvisare värld. Lidande tycks inte alltid få någon lindring, förböner till trots. Bön är inte ett sätt att komma enklare undan. Att be sig igenom svårigheter är snarare en väg mot vissheten att någon finns med i smärtan, i det ibland till synes meningslösa.

Alla är vi beroende av goda tankar från dem som står oss nära. Att be för någon man håller av är ett sätt att vara alldeles intill, dela livet, även om vi inte befinner oss på samma plats. Att be för varandra är att kanalisera oron för hur de har det, glädjen över att de finns. I bönen omsluter vi varandra med goda tankar och överlämnar dem i Guds hand. Hur det än ser ut, hur omöjligt det än verkar så finns det en kraft i bönen. Bönen står på det godas sida, på Guds sida, och genom bönen ställer vi oss också där.

Där det finns bedjande människor finns en kraft vi inte kan se, en makt och en styrka vi inte kan förklara.

Fjärde söndagen i påsktid – Vägen till livet

En av texterna den här söndagen är hämtad från Joh 14: 1-14, som är en del av Jesus avskedstal till lärjungarna. Han har berättat för dem att han kommer att lämna dem. Allt som de varit med om under några intensiva år tillsammans med honom och varandra. Hur det har fått e människors liv blir förändrade, hur Jesus har befriat och upprättat människor. Nu säger han att han måste lämna dem. Visst måste de varit uppfyllda av oro. In i det säger Jesus: känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. Kanske kan fortsättningen på texten upplevas som något krånglig, när Jesus pratar kring sin egen och Faderns relation. Gud som är all kärleks ursprung och mål, kärleken själv. Om vi prövar att byta ut Fadern mot kärleken så får texten helt plötsligt nytt liv: Jesus säger: Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig. I kärleken finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Jag är vägen, sanningen och livet. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna kärleken. Den som har sett mig har sett kärleken. Jag är kärleken och utför dess gärningar.

Om vi har sett honom som är livet och kärleken så vet vi vad livet är. Plötsligt ser vi hur texten talar om livet tillsammans med Gud. Jesus är där, mitt i livet, där vi människor lever och dör. Och det är där, mitt i livet som Kristus bereder en plats för oss. Och Han gör det genom att ge sitt liv för oss. För att vi ska få del av livet. Och så är Han sanningen och livet mitt ibland oss.

Jesus säger: känn ingen oro. Vilken tröst detta är! Mitt liv kan kännas helt bedrövligt. Och det gör det verkligen ibland. Men någonstans så är grunden i vårt liv hoppfullt, känn ingen oro. Gud tar inte bort det onda som sker. Men Gud bär igenom, bär allt. Att kunna få vila i den tilliten att livet igenom så bär Gud. Det är vägen, sanningen och livet.

En vers som vi möter idag i texten som ofta citeras, på olika sätt och i olika sammanhang är när Jesus säger: Jag är vägen, sanningen och livet. Ofta används den till att särklilja vår tro från andras. Jesus säger jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Men för mig är det inte så det står. För mig är det en nyckel till bibeltexten att se att Gud är livet. För allt och alla.

Vägen sanningen och livet. Vägen till livet går genom sanningen. Sanningen om mig själv och mitt liv. Att våga se sanningen, våga möta sidor hos mig jag själv inte visste fanns, sånt jag helst inte vill se. Jag är människa. Det tillhör livets villkor. Gud bär oss när vi faller. Gud reser dig upp och manar dig försiktigt att fortsätta stigen framåt. Och på vägen kan vi också vila i orden från dagens evangelium: Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig.

Louise Sjölund, stiftsgårdpräst

 

 

 

Tredje söndagen i påsktid – Den gode herden

Om jag bad dig att ta fram din mobil och plocka fram några av de youtubers eller influencers du följer, vilka skulle då dyka upp i ditt flöde? De du följer, hur mår du när du tar del av det som de lägger ut? Gör det dig glad? Stark? Modig? Eller får de dig att tvivla på dig själv? Känna dig osäker på dig själv och att du kanske skulle vara på något annat sätt? Kanske finns det både och.

Vem är värd att följa? Och varför?

I världen finns det många ledare, en del av dem vill det goda, så långt det är möjligt, för sitt land och dess invånare, vill fred och frihet. Andra ledare styrs mer av rädsla och makt. Och det ser vi att det leder till krig, svält, förtryck och stor olycka för många. Vi ser på nära håll i Ukraina, vad det kan göra med ett land och dess folk.

Så vi kanske kan konstatera att alla ledare inte är värda att följa. I texten för den här söndagen (Joh 10:11-16) pratar Jesus om sig själv som herde. Alltså en som vaktar och vallar får, ser till att de lever tryggt, får vatten och gräs att äta, att de inte råkar ut för faror.

Jag har aldrig träffat en herde. Jo, kyrkoherdar, men ingen herde som för sina får i vall, som letar efter saftigt bete och vatten till sina får. Kanske har inte heller du träffat någon? Det är ju inte ofta vi stöter på någon här i trakten.

När Jesus ska berätta något så använder han ofta bilder och liknelser. Berättar utifrån människors vardag. Men det var den vardag som var då, för ungefär 2000 år sedan och i Palestina/Israel. Inte mycket här i Sverige idag som påminner om det livet.

Eller? Är det kanske det? Kanske är det så att vi människor, oavsett var vi finns, vilken tid vi lever i eller hur våra omgivningar ser ut, så kanske vi bär på ungefär samma frågor, samma rädslor, samma längtan.

Vad funderar du över i livet? Vad är du rädd för? Vad längtar du efter?

Kanske är det frågor som många av oss bär på genom livet? Oavsett ålder, var vi finns, hur vårt liv ser ut.

Så ofta är det nog så att vi finns med där i bibelns berättelser, de handlar också om oss, det är det som gör bibeln till ett levande ord.

Lyssna till min röst säger Jesus

Vad är det att lyssna till Guds röst? Hur kan vi känna igen den? Jag tänker att för att kunna höra Guds röst kanske vi först måste ana vad den skulle kunna säga.

Jesus visar oss hur Gud är, vem Gud är. När han levde så mötte han alla människor med respekt för den hon är, med en kärlek som gick över gränser. Han lät sig inte hindras av de gränser som andra satte upp. Han bjöd in den utstötte in i gemenskapen, såg barnen, gav livet tillbaka till den som på olika sätt varit förtryckt eller utanför. Han såg på varje människa med kärlek, en kärlek som befriar och upprättar. Gud kan bara älska var det någon som formulerade det. Den utgivande kärleken, det som vi just firat när vi under påsken fått vara med om hur Jesus går genom döden till livet, för att världen ska leva. Kärleken som inte söker sitt utan vill den andra väl.

När Jesus ska lämna sina lärjungar säger han till dem:

Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra.

Det är det viktiga. Att älska. Att kunna leva något av Guds kärlek, att vi, var och en ska både få känna Guds kärlek och också kunna dela med oss av den till varandra.

Jag började med att fråga vem eller vilka du kanske följer på sociala medier, eller vem du har som förebild.

Kan Jesus få vara vår förebild? Vad skulle det kunna betyda i vårt liv? Hur skulle det synas? Att få bli lik Jesus. Försöka möta mina medmänniskor så som han gjorde, så gott jag nu kan. Det kanske inte skulle vara så dumt.

Att han kan få vara vår herde, som visar vägen, som får ge oss kraft och vila, som känner oss var och en och vad vi behöver. Som älskar oss genom allt.

Louise Sjölund, stiftsgårdspräst

 

Påskdagen

Vi vandrar runt i ett hav av blommor inne i lanthandeln. Gula, blå, de lila är vackra, eller kanske de vita. Hur ska vi kunna välja? Vad tycker du, frågar jag sonen, som då var ungefär 4 år. Vi väljer ut några olika plantor att ha hemma på balkongen. Och så några fröpåsar. Väl hemma på balkongen, med krukor och jord omkring oss är det så dags att peta ner fröna i jorden. Sonen tittar då mycket undrande på fröpåsens stora, knallgula solros och så tittar han ner på fröna som ligger i hans hand.  Han ser mycket bekymrad ut, det här kan väl inte vara en solros frågar han bekymrat. Jag försöker förklara det här med frön, väntan, livskraft och växt, men han verkar inte riktigt nöjd med mitt svar. Det är inte så lätt att vänta och se när man är fyra år.

Det är inte så lätt att vänta och se när man är vuxen heller.

Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer, korsfästas och uppstå på tredje dagen.

Det är inte så lätt att vänta och se.

Så nära har de levt tillsammans. De har följt varandra, upplevt så mycket tillsammans. Så vad skulle de tro om hans ord om att han skulle leva igen?

Vänta och se.

Så en tidig morgon går kvinnorna till platsen där de lagt Jesus. Med sina tankar går Maria där i trädgården, kommer fram och ser den bortrullade stenen.

Så står han där; Varför gråter du kvinna? När hon lugnt tittar in i graven så är det rakt in i framtiden hon ser. I den tomma graven får vi se hur livet öppnar sig, hur framtiden möter oss.

Den tomma graven, den öppnade dörren leder rakt in i själva livet, den öppnar för alla möjligheter. Den gör det om vi vågar se att den är livet självt.  Det är inte bara en sten som är bortrullad. Det som skett, är att livet spränger alla gränser, trots allt så segrar livet.

När Jesus dör är det som att dörren stängs till livet för en liten stund, allt det friska, klara, hoppet, är nu borta, instängt. Men stenen rullas undan, dörren öppnas åter. Och det är den öppnade graven som blir vårt liv. Det är här, på den bortrullade stenen vi får duka upp bröd och vin. Här får vi dela måltiden med Jesus själv. Han möter oss här, han möter oss i framtiden.

Om vi vågar tro, att det inte bara är ett torrt frö som läggs i den mörka jorden, om vi vågar tro att det inte bara är en dörr vilken som helst.

”När mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt, som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt

 Där under träden, bakom stängslet
Finns en stig för dig, fortsätt

 För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa inte hänt än”

Håkan Hellström

Stenen är bortrullad, graven är tom. Det är vår på jorden!

Louise Sjölund, stiftsgårdspräst

 

Palmsöndag

Det berättas om en liten pojke som hade en sjuk hamster. En natt hittade hans mamma honom på köksgolvet tillsammans med hamstern. Hon frågade honom vad han gjorde och han svarade: Jag försöker lära mig att älska honom lagom. Så att jag orkar när han dör.

Är det möjligt att älska lagom?

Jag vet inte om det är det. Kanske att vi ibland vill skydda oss själva och därmed försöker hushålla med vår kärlek?

På söndag läser vi om Jesus när han kommer ridande in i Jerusalem. ( Lukasevangeliet 19:28-40)På gatorna samlas folket, de viftar med palmkvistar och lägger ner mantlar på vägen. De möter honom med jubel och sång. Han är väntad. Äntligen är han här.

Hans kärlek driver honom att gå den vägen. Har han något val? Visst har han det. Jesus väljer med hela hjärtat, han går vägen rakt mot döden, för att han älskar. Det är Jesus val; att älska. När han kommer till Jerusalem gråter han. Han gråter över de alla som inte förstått, över den makt som är så rädd och känner sig hotad, gråter över att de inte velat ta emot honom. Men han älskar och han går vägen in i Jerusalem, mot det som väntar.

Vad är det han ser hos människorna so står där på gåtorna? Vad är det han hör i deras Hosiannarop?

Jag tror att han hör och ser deras längtan. Längtan efter att någon ska se dem, längtan efter befrielse och hopp. Jesus ser. Och han älskar. Det är det Gud gör. Gud älskar människan han möter. Den utgivande kärleken som aldrig söker sitt, som bara ger och delar allt. Därför lämnas ingen människa utanför.

Jesus är i varje skyddsrum i Ukraina, sitter vid sängkanten hos den som vaknar av ångest mitt i natten, hos varje barn som har ont i magen när de går till skolan för att de är rädda för vad som ska hända under dagen, i lyckan hos den som äntligen fått ett arbete efter att i många år stått utanför, delar glädjen hos den som har funnit en hand att hålla i.

Gud har varit människa, han vet vad det är att vara människa, därför är ingen människa eller någon plats främmande för honom. Han ser, delar allt och älskar.

Kan vi så älska honom tillbaka? Kanske är det det enda sättet vi kan svara? När vi får möta Guds kärlek i vårt liv, när han får förvandla oss, så är det enda vi kan göra just detta, att älska tillbaka.

Vad händer med oss om vi slutar att älska? Om vi begränsar oss, om vi slutar att ge med allt vi har, om vi inte längre bryr oss om något eller någon så mycket att vi gråter. Om vi inte sjunger för honom som folk gjorde på väg till Jerusalem, om förtryck och plåga, om förlåtelse och glömska, om sjukdom och befrielse. Vad händer med oss om vi tystnar?

Vi får gå vägen tillsammans med Jesus, han vandrar vid vår sida, möter livet tillsammans med oss. Därför är vi aldrig ensamma. Därför kan vi våga gå även när vägen är svår, därför kan vi våga hoppas på en bättre värld, därför kan vi våga älska. För att vi kan våga leva med orden från honom; frukta inte, se din konung kommer till dig, ridande på en åsna. Var inte rädd, för han är vår räddning och vårt hopp. Så kan vi få sjunga vårt Hosianna, som rymmer vår glädje, vårt hopp, vår räddning.

Louise Sjölund stiftsgårdspräst

 

Jungfru Marie bebådelse

Vilket möte, mellan dessa båda kvinnor, Maria och Elisabet (Luk 1:39-45). Vilken förundran och glädje. Den gamla Elisabet, som var till åren och till synes ofruktsam, men så, på sin ålders höst växer där ett barn inom henne, där under hennes hjärta sker undret. Och så Maria, den unga kvinnan, ja nästan fortfarande själv ett barn. Det märkliga hon fått vara med om. Ängelns besök, orden; var inte rädd, du ska bära Messias till världen, han, som varit väntad under tusentals år, nu är tiden inne, och det blir Maria som får bära Gud in i världen. Ett möte där det blir tydligt att något nytt kommer att ske, att det nu är dags. Elisabets barn, som hon ännu bär där inne i det trygga moderlivet, som är Johanns döparen, han som ska bana väg för den som kommer efter. Hoppet som folket burit på under så lång tid – äntligen ska det uppfyllas. Men vad vet de om detta i just denna stund som finns nedtecknad hos Lukas. Och där vi, ytterligare ett par tusen år senare får vara med i detta samtal. Det är som att vi får tjuvlyssna tycker jag. Det är så innerligt och nära, ett intimt samtal två havande kvinnor emellan.

Som del av det judiska folket bär både Maria och Elisabet hoppet om en annan framtid. Då, när de blivit befriade från den ockupation som de nu lever under. De hoppas på en annan framtid, befrielse.

Den längtan tänker jag att vi idag delar med de två kvinnorna. Hoppet om en annan framtid. Idag kanske ännu starkare än någonsin. En längtan efter befrielse för folket i Ukraina, att de åter ska få leva i frihet, fred och trygghet.

Maria och Elisabet bär det hoppet i sina kroppar. Kanske mer än så – de bär ängelns ord – var inte rädd, de bär det in i livet, i sin egen kropp. Ängelns ord och löftet har börjat bli kroppar inne i deras egen kropp. Så starkt att de kan känna hoppet – det sparkar av fröjd därinne.

Tron, hoppet, tar kropp och blir konkret, blir mer än ord. Sådan är vår tro, den är inte bara en idé, teori eller känsla. Tron blir kropp. Hoppet måste bli kropp i våra liv.

Så kan även vårt hopp, trots allt, få ta sig uttryck i våra liv, i våra händer som swishar iväg en summa pengar till arbetet för fred i Ukraina, händer som packar ned blöjor, kaffe och bröd till den som behöver, ögon och öron som orkar se och lyssna på flyktingens berättelse, i händer som öppnar dörren till sitt hem, famnen som orkar hålla om och trösta.

Vårt hopp och vår tro tar sig konkreta uttryck, blir kropp också i vår värld, i vår tid.

Så kan vi, likt Maria och Elisabet, få säga vårt ja till Gud. Här är jag – använd mig så som jag bäst kommer till nytta.

Och, liksom de båda fick löfte från Gud att inte bli lämnade ensamma i det som väntade så får du och jag detta löfte – Jesus som säger: den som följer mig ska inte vandra i mörker utan ha livets ljus.

”Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne ska gå i uppfyllelse.”

Vågar vi leva i den tron? Att det är möjligt att hoppet om fred ska uppfyllas en dag. Vågar vi leva så i tillit att vi i våra liv blir bärare av hoppet.

Nog måste det varit mycket som gjorde Maria ängslig inför det som väntade, men det hindrade inte hennes ja till uppdraget att med sin egen kropp, i sina händer och sitt liv bära Gud in i världen. Ja, tänker jag, visst gör vi det. Eller ja, visst måste vi våga göra det.

Våga orden; och nu består tro, hopp och kärlek, och störst av dem är kärleken. Trots allt vågar vi hoppas och tro.

Louise Sjölund, stiftsgårdspräst

 

Tredje söndagen i fastan Tankar kring helgen

Vi är mitt inne i fastan. Kampen mot ondskan är tema för söndagen som står för dörren. Kampen mot ondskan, sällan har väl den varit så nära och så konkret som just nu. Dagligen ser vi konsekvensen av ondskan. Människor som flyr för sina liv när bomberna lägger deras hem i ruiner, hur framtidsdrömmar och familjer splittras. Ondskan som fått ett tydligt ansikte. Texterna för den här söndagen uppmanar oss att kämpa den goda kampen mot ondskan. Uppmaningen som ljuder ända från Efesos (i episteltexten från Ef 6:10-18) är kristallklar och utan omsvep ”Spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred”. Bara gör. Du kan. Kanske är det inte de stora sakerna vi kan åstadkomma, det som vi kanske skulle vilja eller önskar av oss själva. Men även det lilla är nog så viktigt. Och bara du vet vad det kan vara för dig. Om det är att öppna ditt hem för att där finns ett rum ledigt, att skicka en slant till tex ACT Svenska kyrkans arbete, att gå med en kasse med blöjor och mat till ett flyktingboende i din närhet. Du vet själv vad du har förmåga och möjlighet att bidra med.

Kanske känns det jag gör både futtigt och litet, vad kan väl jag göra? Kampen mot det onda sker också i det lilla, i de dagliga valen i vårt liv. I evangelietexten för söndagen (Mark 5:24-34) möter vi en kvinna som lidit av blödningar i tolv år. När hon får höra att Jesus är på väg tränger hon sig genom folkhopen, hon måste få komma nära. Så sträcker hon ut handen och rör vid honom…

Vilket mod denna kvinna har! Föraktad, utestängd och utesluten ur gemenskap, ensam och illa sedd. Sjukdomen som gjort henne till någon som ingen vill veta av. Men hon låter sig inte stoppas. Hon gör vad hon kan, hon gör vad hon måste.

Hon sträcker ut handen och rör vid det heliga, som ger henne kraft, som gör henne frisk, som ger henne livet tillbaka. En kamp mot det onda som fanns i hennes liv.

Något händer också med Jesus. Han känner hur kraft går ut från honom och han frågar: vem var det som rörde vid mig? Han vill få se den människa som rört vid honom.

Gud vill få möta dig och mig. Gud vill att vi ger oss tillkänna. Kvinnan i texten: vi får aldrig veta hennes namn, men Jesus vill få se henne, vill få se hennes ansikte och han ser henne; ger henne livet och kraften tillbaka och sänder henne ut, min dotter, din tro har hjälp dig, Gå i frid, du är botad från ditt onda.

Vad kan väl jag göra? Jo, du och jag kan också sträcka ut handen – i tro att det kan förändra livet – både för oss själva men också för den vi kan sträcka ut handen till. Där kan det få börja, i det lilla, enkla, att vi sträcker ut handen. Kampen mot ondskan, den kan se olika ut för oss. Vi är aldrig ensamma, vi har Gud som kämpar med oss, eller kanske rättare sagt, vi får kämpa med Gud.

”Herre, du vandrar försoningens väg, själv både flykting och fredlös. Smärtornas gata med hetta och damm drev dig din kärlek att gå. Visa oss vägen, försoningens Herre.  Ge oss nu viljan att gå den.”                                         T. Littmarck, sv. Psalm 738

Louise Sjölund, stiftsgårdspräst

 

Tankar kring helgen – andra söndagen i fastan

”Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord”. Ur psaltarpsalm 130

I evangelietexten för söndag (Luk 7:36-8:3) möter vi en kvinna som har fått höra om Jesus, mannen som är så annorlunda, i vars närhet människor och liv förändras. Hon tar det hon har, det hon kan och smyger sig dit. Jag tänker att det nog nästan är så hon får göra. Smyga sig dit, för att ställa sig vid hans fötter. Det är nog mest troligt att det var männen som samlades där hos Simon. Det var en speciell stund för Simon, Jesus kommer på middag. Kanske har samtalet just kommit igång, teologiska funderingar att avhandla. Vem är han egentligen? Är han en profet? De diskuterar, samtalar. Så händer något pinsamt, det kommer in en kvinna, vad gör hon? Är det jobbigt för Simon? Om Jesus bara visste vad det där är för sorts kvinna tänker han. Då skulle Jesus aldrig tillåta att hon rörde vid honom.  Men, något händer där i rummet.

Jesus vänder sig mot kvinnan, till Maria, hon som Simon inte vill se. Simon ser en synderska, en människa som enbart bär fel och brister, som inte ens är värd beröring. Hur kan man mäta synd? Mannen som har öppnat sitt hem för Jesus ser på kvinnan, hon är en syndare. Han själv då? Ser inte sitt eget, sig själv. Vem är syndare och vem är det inte? Men Simon, är det som att Jesus säger, ser du inte, ni är syskon, ni är människor.  Den Gud du ber till, läser om i de heliga skrifterna, den Gud du vill ska bli känd av andra. Denne Gud har skapat dig, och henne. Denne Gud älskar dig, och henne. Det finns ingen väg till Gud som går förbi sin medmänniska. Det som finns i dig finns också i mig. Först när vi ser detta mysterium, jag är du, du är jag, i dig finns jag, i mig finns du, då börjar rädslan sakta vika. Vägen till försoning är påbörjad.

Så sker försoning, när Gud är inblandad. Simon, värden, vill inte att kvinnan är där, vill inte tala med henne, bara om henne. Men Jesus talar med henne. Så sker försoning mellan oss, när vi blandar in Gud. Det ofattbara, att bli mottagen som den jag är, just nu – inte som den jag kanske ska bli en gång.  När vi vill och vågar se varandra, i vår brustenhet, med våra fel och brister, och i vår storhet.

In i kvinnans liv når orden, du är förlåten, det finns försoning, kanske en tro börjar få fäste, kanske ett hopp vecklar ut sina blad.

Jesus vänder sig till kvinnan, vänder sitt ansikte till henne, talar till henne, och jag hör välsignelsen: Herren låter sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig, Jesus vänder sitt ansikte till henne och ger henne sin frid.

Jesus vänder sig också till Simon, välsignelsen gäller också honom.

Förstår Simon vad Jesus säger till honom? Han som kämpar så för att leva ett så rättfärdigt liv som bara möjligt. Som kämpar så mycket, så att han glömmer vem människan bredvid honom är, att han inte längre kan se att vi är samma människor, som längtar, misslyckas, älskar, kämpar, gråter och ler. Simon som kämpar så mycket så att han inte längre behöver sin Gud, han är alldeles tillräcklig i sig själv.

Jesus ser. Ser med ömhet på Simon, på Maria, på dig och mig. Och han går vidare, där han går breder Gudsriket ut sig. Och där sker befrielse, upprättelse och försoning.

 

Gud, var är du mitt i allt elände? Varför kliver du inte bara in och sätter ett stopp för kriget? Kanske är det en fråga som flera bär på just nu. I denna oroliga tid där vi ser hur kriget trasar sönder ett land och människor tvingas ut på flykt. Varför gör du inget Gud?

Det är också Petrus fråga till Jesus i evangelietexten den här söndagen (Matt 16:21-23): kan du inte stoppa det som nu är på väg att hända dig? Något sådant ska aldrig få hända dig. Och Jesus svarar honom med de hårda orden; Håll dig på din plats, Satan.

Jesus vet att hans kärlek till oss människor leder honom rakt in i döden. Det är för det han har kommit. Kanske finns det någon gång ett uns i tvivel i honom? Eller inte alls? Han vet vad hans uppdrag är. Men vi förstår av hans bön till Gud att det fyller honom med rädsla och ångest. Men han gör det, för han vet att det enda sättet att vinna över ondskan det är genom att älska, det är genom att låta ljuset få skina in och skingra mörkret, det är genom att gå rakt igenom döden, till livet, för att döden inte har sista ordet, livet är starkare.

Det kan vi på ett plan kanske både tro och känna oss trygga i. Det kan hjälpa mig att orka, att våga tro att ytterst så är livet starkare. Men hjälper det mig när jag ser bomber som faller, människor som tar skydd i skyddsrum, alla som tvingas fly för sitt liv, hotet om kärnvapen, allt det som möter oss på nyheterna?

Finns frågan kanske ändå kvar; Gud, om du nu finns, om du är god och kärleksfull, hur kan då låta detta hända?

Då behöver vi gå tillbaka vårt ursprung, det som hände människan i början av vår existens.  För det som händer, i form av berättelsen om äpplet och ormen, är hur vi människor väljer bort Gud, för att gå våra egna vägar. Vår egen fria vilja.

Vi har en Gud som inte tvingar sig på oss, en Gud som längtar, som vill få leva tillsammans med oss, som vill det goda för hela skapelsen och alla människor. Men där vi ständigt vänder oss bort från Gud och gör det som skadar, både skapelsen, miljön, varandra och oss själva.

Gud är inte ansvarig, varken för lidande eller framgång i vårt liv. Du och jag väljer hur vi vill leva vårt liv. Och då vet vi, hur lätt det är att välja det som inte alltid är bra. Det gör du och jag också. Vi kan inte dela upp mänskligheten i onda och goda människor. Det går liksom inte att ställa några här, och säga att de är de onda. På samma sätt kan vi inte ställa några här och säga att de, de är de goda. Nej, förmågan, eller viljan, till att göra ont och gott, den finns i oss alla, Snarare går skiljelinjen rakt igenom mig själv.

Kanske skulle livet vara enklare om Gud bestämde allt, om vi vore som marionettdockor, och allt skulle vara bra. Men är det så vi vill leva? Det verkar inte som att det är så Gud vill ha det. Gud vill att vi ska välja det goda för varandra, så långt vi förmår. Du ska älska din nästa som dig själv. Så enkelt, och ändå, så svårt. Men kanske är det så, att om vi bara kunde hålla oss till detta enda så skulle världen se annorlunda ut. Då skulle ingen behöva gå till skolan med ont i magen, orolig över vad som ska hända, då skulle inget barn behöva vara rädd för att gå hem, rädd för en våldsam förälder, då skulle vi inte ha ett Ukraina som bombas sönder, då skulle vi ha en värld i fred. Så som det var tänkt.

Men! Ytterst är det så, att livet segrar! Ondskan kan bara bekämpas med kärlek. Ljuset övervinner alltid mörkret. Och i det som är svårt, när det kan kännas som att vi undrar över var Gud finns, ja då är Gud här. Gud som delar allt, som aldrig lämnar oss. Gud är där, i varje skyddsrum, hos varje rädd människa, hos varje barn som tvingas gå ytterligare en mil för att komma i säkerhet, Gud är hos alla som nu kör mat och mediciner till gränsen, hos alla som öppnar sina hem, hos alla de som är oroliga över vad morgondagen bär med sig. Gud är med oss.

Louise Sjölund, stiftsgårdspräst

 

Vill du gå med i en motståndsrörelse? Jag vet att det finns en, som är starkare än alla ord, alla knytnävar och alla vapen. Som är starkare än döden. Den är inte enkel att vara med i, men vi är aldrig ensamma i den. Kristus, kärleken, bjuder oss in till att gå med i den, att gå den vägen, kärlekens väg. Den får vi gå, i visshet om att vi alltid är burna av Kristi kärlek, har Gud själv vid vår sida. Det är en utmaning, det kräver något av oss.

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort” så säger Jonatan i Bröderna Lejonhjärta.

Ja, ibland ställer oss livet inför val som kan vara helt avgörande för oss. För oss själva, för många andra.

Våra liv består av val, små som inte får stora konsekvenser, till de större valen som påverkar långt fler än oss själva. Livsval vi gör. Våra liv formar oss, gör oss till de vi är. Men också till dem vi vill vara. Vilken människa vill jag vara? Hur vill jag leva mitt liv?

Nu inleder vi fastan, vägen upp mot Jerusalem, den väg som leder Jesus mot lidandet, mot döden. Varför valde han den? Kunde han välja på något annat sätt? Kanske, men jag ser det som att hela Jesus liv har varit vägen upp mot Jerusalem, det som nu väntar honom.

Jesus valde ständigt vägen upp mot Jerusalem.  Kanske är det inte ens val för honom, eller där det är så självklart hur han måste eller vill handla. I varje möte, med varje människa, gör han detta val; mannen vid vägkanten som i sin ensamhet och sitt mörker sträcker ut handen; hjälp mig. Kvinnan som männen drar fram till honom, för att han skulle godkänna deras straff, att hon skulle stenas, istället ser han henne i ögonen; inte heller jag dömer dig. Sackaios, den föraktade, som livet tagits ifrån, Jesus ser honom och det förändrar hela hans liv. Så många möten, så många människor, och alltid samma val; kärlekens väg, livets väg. Det uppdrag han har.

Jesus kunde inte förneka vad han såg, och därför gjorde han de val han gjorde. Vid varje sådant val går han upp mot Jerusalem, inte på den vanliga vägen mot påskfirandet, utan mot korset, mot döden. Kärlekens väg, inte som en hjälte, utan som en följd av detta; kärleken till den mänsklighet han såg och mötte.

Men samtidigt såg Jesus något annat, han såg ondskan, att det är en kraft större än människan. Som inte går att hejda med snällhet, inte med förnuftet, inte med vapen. Den sortens ondska går bara att besegra inifrån. Genom den och ut ur den. Därför leder hans väg inte bara till förnedring, korset och döden, den leder rakt igenom, till uppståndelse, till livet.

Det onda, tänk om det var så att bara en del av människorna, några som var onda, då skulle man ju veta vilka de var. Så tryggt det kunde bli. Eller? Det är just det man gjort genom historien, gör än idag, hittar några som får vara just de. De andra, som inte lever som oss. På många sätt är vårt samhälle idag på väg allt mer mot det här, att hitta ett hot, som kommer utifrån. Men det onda, det är ju inget vi bara hittar i andra. Du och jag är en del av det. Det onda, som finns i mig, i dig, en kraft svår att värja sig mot. Något större än varje enskild människa.

Men också mot ondskan har vi möjlighet att göra något också här har vi ett val. Jesus bjuder oss in att gå tillsammans med honom.

Vad innebär det att följa Jesus? Kanske är det så att en kärlek och ett liv, präglat av mönstret från Jesus död, till uppståndelse och liv är den tydligaste bekännelsen till Kristus man kan göra?

Att lämna sitt liv, eller att hata det, som det uttrycks i dagens text (Joh 12: 20-33) kallar vi ibland för vetekornets väg. Att något måste dö för att kunna få liv igen. Det lilla fröet som läggs i jorden, som rymmer all kraft, som till synes dör där i den mörka jorden, men där den inneboende kraften och livet spränger alla gränser.

Vetekornets väg är den kärlekens väg som är präglad av mönstret från Jesu död och uppståndelse. Tro hör samman med efterföljelse. Efterföljelse är kärlek, den kärlek som Jesus visade och det var på många sätt en utgivande kärlek, han gav av sig själv och sitt. Jesus gjorde det till det yttersta, han gav sitt liv för oss.

Vad innebär det för dig och mig, om vi säger att vi vill leva i Jesus efterföljd? Vågar jag släppa taget om mitt eget liv och vandra korsets väg? Kan jag älska någon annan mer än mig själv? Var går gränsen för min kärlek? Vad är jag beredd att offra?

Vi lever alla efter våra egna förutsättningar och villkor. Vi kan inte jämföra oss med varandra. Och tack och lov, vi slipper göra det! Tänk vad skönt om vi kan slänga av oss detta ok av jämförelse och istället våga se på det jag gör i mitt liv. Och vara stolt över det.

För detta att hata sitt liv tänker jag att det inte alls handlar om självförnekelse. Det är inte alls om att känna sig värdelös eller oduglig, att jag ingenting är värd. Tvärtom skulle jag nog vilja påstå; du ska få känna djupt i ditt hjärta att du är älskad. Att känna sig värdefull, buren och betydelsefull. Du och jag behövs, vi kan göra skillnad.

Louise Sjölund, Stiftsgårdspräst

 

Tankar inför helgen – Sexagesima – Det levande ordet

Den här veckan har vi konfirmandläger här på Åh. Louise-släkten22 är här, 30 konfirmander och 20 faddrar sprider skratt och glädje på gården. Vi har samtalat och diskuterat kring vilka vi själva är, bibel och Gud. Men vi har inte blivit osams, så som de vi möter i dagens text (Joh 7:40-52) verkar vara. De är helt oense om vem Jesus är. Vi kommer från olika håll, med helt olika erfarenheter och vana vid att fundera kring tron eller att prata om Gud. Jag uppmuntrar faddrar och konfirmander, och dig som läser detta, att pröva allt som sägs, men att var öppen och ha en vilja till att mötas och förstå varandra. Tillsammans får vi provtänka, vi behöver inte vara helt klara, varken i tanke eller tro. Det verkar desto viktigare för de som pratar om Jesus i dagens text. Vad är det egentligen vi hamnat i?

Texten börjar med; några i hopen som hörde Jesu ord, ja, vad var det egentligen de hade hört Jesus säga? Vad kan det ha varit, som får dem att i princip börja bråka om vem han är? Jo, han har frimodigt sagt; Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Jesus säger alltså om sig själv, att han har kraft att fylla deras, ja, våra liv, med levande vatten, ja, med liv. Och det fanns det då de som reagerade på; hur kan han säga så? Är han inte klok? Andra säger; att ja, kanske är han den vi väntat på, den som befriar och har kraft att ge liv? Så bråkar de om vem han är.

I bibeln möter vi människors längtan, upplevelser och erfarenheter av Gud, av ett liv tillsammans med Jesus. Där kan vi lära känna Jesus och de som levde tillsammans med honom.

Ibland kan vi nog känna att bibelns texter är svåra att läsa, svårt att känna att det handlar om mig, som lever här i Sverige, den här tiden. Men så ibland, så glimmar det till, något händer när jag läser eller hör orden. Det är som att orden får liv och de kan få betyda något. Då blir det ett levande ord. Orden kan bära, det är som att jag finns där i texten, att det faktiskt handlar om mig själv och mitt liv. Orden får liv.

Men det är inte bara texten i sig som kan bli liv. Vi läser i början av Johannesevangeliet; Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Inte bara att bibeln kan kännas levande, nej, Ordet är en människa. Ordet blir Jesus.  Ordet kommer till världen och visar vem Gud är. Genom det Jesus gör, hur han ger den blinde synen tillbaka, mättar hungrande med bröd, bjuder in den utstötte i gemenskapen. Så visar han oss hur Gud är.

Och det är till honom vi kan få ha en relation, en levande relation. Bland det första vi pratade om i veckan var hur Gud skapar människan. Hur Gud säger: vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss.

Gud är i sig själv relation, vill relation till det skapade, till oss människor. Gud är inte tryckta bokstäver i en bok, skriven för flera tusen år sedan. Gud är inte en farbror på ett moln, som för länge sedan har övergivit oss människor. Gud skapar oss människor för att leva tillsammans med oss. En relation, och den förändras över tid, den ser inte alltid likadan ut.

Så nu var det ju inte så att det var en bok med alla lösningar som Gud sände. De var istället en människa, Jesus, som kommer som det levande ordet. Och han bjuder in oss till att upptäcka vem han kan få vara i ditt och mitt liv.

Louise Sjölund, Stiftsgårdspräst

 

”Gud är ljus och inget mörker finns i honom.” Så kan vi läsa i 1 Joh 1:5. Med några ord sammanfattas stora delar av den kristna gudsbilden.  Gud är ljus, som ger liv och värme, som lyser upp vår livsväg, som kan visa oss vägen framåt när det känns ovisst. Om man tänder ett ljus så tränger det inte undan allt mörker. Men det lyser upp min väg, en liten bit i taget. Det kan värma och visa vägen.

Ljuset som också kan få lysa upp vårt inre, där jag kan få syn på det som jag bara dunkelt kan ana ryms i mitt inre, i mitt liv. Där kan jag få syn på mig själv, det som jag gömmer undan, det jag längtar efter och det jag behöver.

I texten för söndagen (Luk 2:22-40) läser vi om när Maria och Josef går med Jesus i famnen till templet för att tacka för det barn de fått ta emot. Där möter de Hanna och Symeon, två personer som tagit sin längtan  på djupaste allvar, som låter den leda dem genom livet.

Längtan efter att få se och uppleva världens ljus är en längtan som går genom årtusenden. Är det nu Messias ska komma, den som vi väntat och som profeterna talar om? Symeon som vi möter är en av alla dem som bär denna längtan. En längtan efter Messias, den som skulle befria och ge ljus och frid. Så en dag förändras allt, han ser barnet som vilar i Marias famn. Och han ser, ser att nu är han här, den som de väntat på. Han som ska bli ett ljus för folket, han som kan ge människor ett hopp. Som vill dela våra liv, som går vid vår sida. Nu kan jag dö i frid utbrister Symeon. Vilken innerlig frid och glädje. Hans längtan har fått ett svar. Det Symeon gör är att söka sig till Gud, med sin längtan, med sin bön om att få möta Jesus, den han längtar efter.

I templet möter vi också Hanna, hon som lever sitt liv i templet. Kanske hör hon vad som händer. Hör Symeons ord: ”Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”. Hon förstår att det är nu det sker, det som de väntat på under så många år. Glädjen över det hon just fått vara med om fyller henne och hon berättar för alla om att nu är han här, den de väntat på, han som kommer med Guds härlighet och befrielse.

Vad gör vi med vår längtan? Också vi får komma till Gud med allt det vi bär på, av längtan, hopp och missmod, med glädjen, frågorna och tvivlet. Gud låter sig finnas när vi söker honom. Som Hanna och Symeon kan vi få våra liv förvandlade i mötet med honom. Han finns där och väntar oss.

 

”Högt i stjärnehimlen kan vi dig ej finna, men i mänskovimlet är du bland oss, Gud. Barnet, blomman, vinden, hand som smeker kinden, lika nära finns du, fast vi dig ej ser. Ja, jag vill. Där du är finns det ljus och mening, där är varje mänska älskad och                                     förstådd.”                                                Sv ps 25 av A. Frostensson

 

Louise Sjölund, stiftsgårdspräst

 

 

 

 

Fjärde söndagen efter trettondagen Jesus är vårt hopp

För några år sedan satt jag med en predikan och kunde inte komma någon vart. Det var liksom stopp i tanken. Jag pratade med en god vän om detta. Han sa då att det nog ofta finns två stora frågor som många av oss går runt med och det är; vad är du rädd för? Vad hoppas du på? Att i en predikan på olika sätt lyfta dem. Ja, kanske är det så att många av oss har något i livet vi är rädda ska hända. Det kan vara sjukdom, att bli av med sitt arbete, att inte ha råd att betala hyran, att den jag älskar ska lämna mig, ja, det finns nog många rädslor i våra liv. Och så; vad hoppas du på? Vad får dig att gå upp på morgonen, när allt är mörkt och svårt; vad är det då som får dig att kämpa ännu en dag, vad får dig att känna hopp?

Kanske finns det för oss alla stunder, dagar, tider i livet då allt är ett stort mörker, när livet nästan kan kännas meningslöst och jag har svårt att se glädjen eller hoppet. Vem finns där då och delar det? Till vem vänder du dig då?

I en av texterna för den här söndagen ( Joh 5:1-9) möter vi en man som varit sjuk i trettioåtta år. Det är lång tid! Varje dag kommer han till den här platsen, i hopp om att bli frisk. Men han har ingen som kan hjälpa honom. Alla runt omkring har själva så bråttom att komma ner till vattnet som ska göra dem friska. Ingen tänker på honom. Ingen hjälper honom den här gången heller. Men ändå, han kommer varje dag. Tänker kanske; idag, då stannar nog någon vid min sida och hjälper mig ner till vattnet. Varje dag i 38 år. Vilket tålamod och vilken längtan efter liv. Kan vi kalla honom hoppfull?

Vad är det att vara full av hopp och inte låta sig nedslås av varje ouppfyllt hopp? Vad är du rädd för? Vad hoppas du på?

En dag förändras allt för mannen. Jesus stannar vid hans sida och frågar honom: vill du bli frisk? Just så tänker jag att Jesus frågar också dig och mig; vill du? Vill du att jag ska finnas för dig? Jesus tränger sig inte på mot vår vilja. Han vill veta hur du har det. Jesus har omsorg om var och en av oss, vill dela det i livet som är svårt, det som tynger och ibland kanske stänger in livet.

Mannen berättar vad som tynger honom, vad som hindrar och vad det är han behöver hjälp med. Jesus möter honom i det, han lyssnar, delar oron med honom och hjälper honom sedan. Han sätter sitt hopp till Jesus och han blir mött i sin längtan.

På samma sätt stannar Jesus vid din och min sida, ställer frågan; vad i ditt liv bekymrar dig? Vad är du rädd för? Så får vi dela det med Jesus, dela både vår oro och vår glädje, dela livet med honom. Jesus som kan få vara vår klippa, vän och befriare, den som vi får både hoppas och lita på.

 

”Hoppets Gud, om förtvivlan sköljer över oss och vi förlorar fotfästet,                                                       ge oss då lugn och kraft.                                                                                         När vi är nära att ge upp, hjälp oss att lita på dig.”

Louise Sjölund, stiftsgårdspräst

 

 

 

 

Andra söndagen efter trettondedagen

Den barmhärtige samariern, kanske är vi vana vid att det är mannen som tar hand om den överfallne mannen som ligger där utmed vägen när han kommer vandrande. Alla andra alltför upptagna för att stanna upp vid den sårade mannen. Den barmhärtige samariern lyfter vi gärna upp som ett gott exempel på att vara en god medmänniska. Den här söndagen möter vi en samarisk kvinna. Även hon gör en mycket god handling men ändå har ofta lyft fram henne som en dålig kvinna. Vi har valt att läsa att Jesus pratat med henne trots att hon var samarier. Att hon kommit till brunne för att hämta vatten mitt på dagen, allt för att inte bli sedd av någon annan, för att andra såg henne som en dålig kvinna. Kanske kan vi välja att möta henne på ett något annorlunda sätt? Kanske kan vi lyfta fram även henne som ett gott exempel, som en god samarier.  (Texten från Joh 4:5-26)

I Sykar, en stad i Samarien, sitter Jesus, vid brunnskanten. Lärjungarna har gått in till byn för att handla något att äta. Så kommer där en kvinna gående mot brunnen, hon bär på en vattenkruka. Hon är på väg för att hämta vatten.  Så kommer hon och Jesus att tala med varandra. Han ber henne om vatten. De inleder ett samtal, faktiskt det längsta samtalet i hela Johannesevangeliet mellan Jesus och en annan person. Ett möte mellan två, av allt att döma, synnerligen olika personer, mötet mellan en samarisk kvinna och en judisk man. Som jämlikar, trots sina olikheter, för de ett samtal. Jesus säger – det vatten jag ger blir en källa i honom med ett flöde som ger evigt liv. Och hon svarar – Herre, ge mig det vattnet.

Längtan efter liv. Var finner du din källa? Hur ser din längtan ut? Vart för den dig?

Mötet vid brunnen, det var törsten och längtan som ledde till det mötet. Men det var något som gjorde mötet möjligt. Ett öppet, ärligt samtal. Fem män har du haft säger Jesus till henne. Kanske har hon blivit änka ett flertal gånger, kanske lämnad, vad vet vi om det? Det finns inget dömande i samtalet. Hon väljer då att börja tala om bön, var är den rätta platsen att tillbe sin Gud? Och är det inte så att i svaret som Jesus ger: ”Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” så ryms hela deras samtal. Vad annat är det hon har gjort än att komma till Jesus i ett naket, öppet och helt ärligt samtal. Kanske kan hon få var vårt goda exempel i detta? Den barmhärtige samariern, som ger av det hon har, som hjälper en törstig man, som följer sin längtan, som i sanning sätter sig vid hans fötter i ett ärligt samtal. Så kan hon få vara vårt goda exempel. Så kan vi, tillsammans med henne, få följa vår längtan och törst efter det som ger liv, och liv i överflöd.

Louise Sjölund, stiftsgårdspräst

 

 

 

 

Trettondedag jul

Så har då alla julkrubbans personer fått träda fram. De vise männen, som följt stjärnan, har även de kommit fram. De har nu kommit fram till den lilla familjen, vars liv just har tagit en helt ny form. Där, över denna plats vilar Guds välsignelse.

Guds närvaro har alltid funnits över jorden, alltsedan den skapades har Guds ande svävat över den. Men fördold för människan. Nu, genom att Jesus tar plats i mänsklig gestalt blir Gud också uppenbarad. Som en hemlig närvaro i väntan på att bli upptäckt och välkomnad.

De tre männen vi läser om i texten för trettondedag jul (Matt 2:1-12) , stjärntydarna, mäktiga män, astrologerna, eller vilka de nu är, de ger sig iväg. För att söka. Men vet de egentligen vad det är de söker? Ja, de har sett i stjärnorna att det är en kung de ska leta efter. Men inte kan de väl ana vart denna resa kommer att ta dem? Och vad gör mötet med Jesus med de här männen? De fylldes av en stor glädje står det, och de hyllar barnet med gåvor. Kanske kom det där guldet till användning sen när familjen fick ge sig iväg. Sina första år lever de som flyktingar när de ger sig iväg till Egypten, allt för att komma undan Herodes och det fruktansvärda han tar sig för. Herodes låter döda alla gossebarn under 2 år. En maktgalen och hämndlysten kung var han. Tänk vilken skräck, vilken fruktansvärd sorg.

Som så många andra i vår värld så flyr de. En annan tid, en annan plats ja, men det kunde varit berättelsen om ett barn som föds i Syrien eller Afghanistan idag. Människor på flykt.

Några andra som flyr är stjärntydarna. De får i en dröm reda på att de ska ta en annan väg hem för att undvika Herodes. Hur blir det för dem senare?

Ibland tar livet, vägen, en helt annan riktning än vad vi trott eller förväntat oss. Att bryta upp och ge sig iväg, också då vägen verkar osäker. De vise männen gjorde den vandringen – också när stjärnan ledde dem bort från palatset, från makten och stadens centrum, där kungen borde födas. De vågade följa det de anat och sett, också när stjärnan stannade över stallet, kanske var det en grotta, det var inte helt ovanligt. Kanske i utkanten, där upptäcker de ljuset som omger platsen. Där tar himlen mark.

Nu som då, får vi ge oss ut för att söka, utan garantier för att se vad som händer när vi följer stjärnan, när vi följer rösten som kallar oss; följ mig.

Människans väg till tro kan och ser helt olika ut. Berättelsen om de tre vise männen går att läsa som en väg till tro. Enligt legenden heter de Kaspar, Melkior och Baltasar. När man ser dem i konsten är de ofta avbildade som härstammande från tre olika kontinenter och av tre olika åldrar: Ung, fullvuxen och åldring. Detta är en gammal tids sätt att uttrycka alla människors rätt till Jesus. Det är inte längre bara det judiska folkets kung, Jesus kommer för alla.

Som främlingar sökte de efter Gud, de lämnade sina trygga liv och tog risker för att finna det viktigaste, de fann det och föll på knä i glädje och tillbedjan. Men egentligen var de aldrig främlingar utan hela tiden sedda av Gud som ledde dem på vägen med stjärnan.

Hos Gud är vi alltid hemma, och alltid på väg.

Louise Sjölund, stiftsgårdspräst

 

 

 

 

Nyår

Så är vi på väg in i ett nytt år. VI får lämna det år som varit, med allt vad det rymt och så gå in i något nytt. Eller ja, när vi vaknar upp på lördag morgon är det väl ungefär detsamma som dagen innan. Det är ju sällan det sker några radikala förändringar just över en natt. Men ibland känns det som att det är det vi tänker oss. Vi avger nyårslöften, hoppas och tror att vi kan lämna svårigheter bakom oss och gå in i ett nytt år, som ännu verkar ligga tomt och redo, formbart. Så kanske är nyår på ett sätt en dag som alla andra. Men den kan ge oss tillfälle att på ett alldeles speciellt sätt stanna upp och fundera över vår tid, över våra liv. Ännu ett år läggs till våra liv. Vad hände under året? Vad blev det av våra drömmar, det vi tänkte vid förra nyåret, det vi önskade inför 2021? Blev det som du ville, som du hoppades?

Jag kan bara gå till mig själv, Jag ser att vissa saker som jag hoppats på faktiskt hände, men jag ser också att det finns sådant som inte blev som jag ville. Så är det kanske för många av oss. Saker händer som vi inte rår över, kanske har vi mist någon under året, eller andra förluster.

Ännu ett år, men det är inte bara 365 dagar, det är våra liv. Varje dag är en ny dag. Som vi inte vet vad den bär med sig. Man ska inte fylla sitt liv med dagar, man ska fylla sina dagar med liv. Så läste jag någonstans. Det finns många såna där ordspråk, en del låter väl käcka ibland, men det kan ligga något av sanning bakom. För kanske är det just det som är det svåra, att kunna ta tillvara på varje dag som den unika möjlighet den faktiskt är.

Året som gått har för många av oss varit ett helt annorlunda år. Hela året präglades av pandemin som ännu håller oss i sitt grepp. Många har under den tiden gått igenom sjukdom som kommer att prägla dagarna framåt under lång tid. Många har tvingats ta farväl en älskad, genom Covid eller på annat sätt. På många sätt lever vi just nu i en tid som kan kännas svår att finna sig tillrätta i. Vad som händer framåt vet ingen av oss, vi har bara att ta emot den dag som ges oss.

Ord från Psaltaren 121 kan få följa oss in i det nya året:

”Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel. Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida. Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten. Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv. Herren skall bevara dig, i livets alla skiften, nu och för evigt.”

Det är ett löfte från Gud. Genom livet, hur det än ser ut, de dagar vi har att möta och leva, finns Gud vid vår sida. Gud som håller hela tillvaron i sin hand, bär både det gångna året och det kommande året i sin kärlek.

Vi är inte ensamma, vi är inte utlämnade åt oss själva. Kanske känner vi inte Guds närvaro varje dag, varje stund. Men Gud är inte beroende av huruvida vi känner det eller inte, vi har ett löfte, att Gud bevarar oss, i livets alla skiften.

Ibland kanske det känns som att oron över tillvaron överskuggar allt annat. Men inte heller då är vi ensamma, Gud delar vår oro och rädsla, såväl som glädjen.

Med detta önskar jag dig allt gott inför det nya året som kommer!

Louise Sjölund, stiftsgårdspräst

 

 

Tankar inför helgen – julen

”Ängeln sa till dem: Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

För ett par dagar sedan var jag i Oscar Fredriks kyrka i Göteborg. Ett juloratorium skrivet av Jakob Bergman uruppfördes. Det är inte ofta man får vara med om det. Det var fantastiskt! Att få höra hela julens berättelse genom musik och sång, i en varm och vacker kyrka. Orden som går rakt in i hjärtat och blir till både liv och verklighet. För nog är det just precis det julen handlar om – hur berättelsen om det som hände för drygt 2000 år sedan får liv när det landar här, mitt i vår verklighet, mitt i vår vardag. Det är inte en saga, eller en påhittad berättelse från förr, nej, ordet blir kropp och får liv.

Gud som skapat och alltjämt skapar och älskar sin värld, som såg, och ser, att det var gott, vill dela livet med människan, med dig och mig. Då väljer Gud att komma till världen på samma sätt som varje människa gör, genom att födas av en kvinna. Det är så Gud väljer att komma till oss.

Gud söker sin väg till jorden. Vi möter fler som är på väg; Maria och Josef ger sig iväg på en vandring, det är tid för dem att föda. Herdarnas möte med ängeln, som får dem att ge sig iväg. Och änglarna, som har lämnat strålglansen, och gett sig iväg till en äng för att söka upp dessa herdar. De har alla sina olika skäl att ge sig iväg. Vart för din väg i livet, din längtan, dig? Till nya möten, nya upptäckter.

Julberättelsen är inte bara en berättelse om folk i rörelse. Det är också en berättelse om människor som finns till för varandra. Om människor som sätts i rörelse, vars liv blir förändrade. De sträcker ut en hand till hjälp för någon annan. Och allt tack vare ett litet barn i en krubba. Barnet, Jesus, kan också vi möta i varandra, och du och jag kan få sträcka ut en hand varhelst vi möter Gud i vår medmänniska. Gud som bor i varje människa, för oss att upptäcka.

Kanske är ändå julevangeliet en lovsång om livet, om detta under att Gud blir människa och delar livet med oss. Mitt i allt, hur det än ser ut, så finner sig Gud vägar till vårt liv.

Så vill jag önska dig en riktigt god och välsignad julhelg!

 

”Stilla natt, heliga natt! Mörkret flyr, dagen gryr. Räddningstimman för världen slår, nu begynner vårt jubelår. Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född.”

Ur psalm 114

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fjärde söndagen i advent

Tänk ändå, ett barn, en människa, som växer och lever, där, under hjärtat, i de lugna rofyllda slagen av moderns hjärta. Kanske är vi fler som någon gång lagt handen över en spänd mage och förundrats över att det ens är möjligt, att jo, det är faktiskt en människa som lever och rör sig därinne. Ett under varje gång en liten människa föds och drar efter andan, där i det skarpa ljuset, på andra sidan, här i livet. Denna den enda möjliga vägen att komma till världen, också för Gud. Jag tänker att det är helt naturligt, ja rent av självklart, att det är just så som Gud måste komma till världen. Fått bli till, växa och möta världen på samma sätt som du och jag en gång gjort. För att dela allt. Också den trånga, blodiga kampen för att kunna träda in i livet. Men riktigt där är vi inte ännu. Det får vi spara till julens stora glädje, när vi får fira Jesus ankomst hit till världen. Den här söndagen som nu ligger framför oss, den fjärde söndagen i advent, får vi dela en stund med Jesus moder, Maria.

Tänk, detta möte med ängeln, med uppdraget att hon, just hon, ska bära Gud själv i sin kropp, för att låta honom födas in i världen. Vad kan hon ha tänkt? Ängelns ord: ”Var inte rädd”. En sån omsorg ändå från Gud, att förstå att detta som hon nu ska få höra är något alldeles livsomvälvande. Det är det nog för alla som får beskedet om att de ska bli föräldrar, oavsett hur det sker, oavsett vem som bär barnet. Detta stora, näst intill ofattbara. Och för Maria, orden: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.” Detta verkar fylla Maria med både förundran och glädje och hon brister ut i lovsång: ”…stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.”

Tänk, att så kan vi, tillsamman med Maria, få ta emot Gud när Han kommer till oss. Var och en kan få bära Kristus i vårt liv. VI kan, likt Maria, få säga vårt ja till Gud. Likt Maria få ställa oss till förfogande och säga; här är jag, använd mig Herre, visa hur jag bäst kan få tjäna dig. Och kanske kan det vara så att det uppdraget, som just du eller jag får, kan få fylla oss med samma förundran, glädje och tillit som det verkar ha gjort för Maria.  Hennes tillit till Gud, till sitt uppdrag, tar kropp och blir konkret. Hon kan känna barnet där inom sig, sparkarna, tyngden. Löftet blir till kropp och hopp. Så kan tilliten till Gud i våra liv få ta konkret form, inte bara vara en idé eller känsla.

Tänk, så kan också du och jag, med Maria, få höra ängelns ord: ”Var inte rädd.” Och med Maria kan vi få bära hoppet, i tillit till Gud som bär oss genom livet, så som vi också får bära Gud i vårt hjärta.

Louise Sjölund, stiftsgårdspräst

 

 

 

 

 

Första advent 2021

Vad längtar du efter? Vad går just du och hoppas på? Kanske finns det sådant som du ganska säkert vet att du kommer att få eller få uppleva, som att jullovet snart ska få börja, eller att du snart ska få träffa barnbarnen, eller vad det nu är just du längtar efter.

Så kanske det finns en djupare längtan i dig och mig, som vi ibland bara kan ana, som vi inte alltid kan sätta ord på. Men som finns där, som ett stråk i vårt liv.

För ungefär 2000 år sedan var det ett helt folk som längtade och väntade. De väntade på en befriare, den som skulle förändra livet för dem. Som skulle uppfylla det som de hört berättas i synagogan; Se din konung kommer till dig, rättfärdig är han, seger är honom given, han ska förkunna fred för folken och hans välde ska nå från hav till hav.

Fattig, enkel och ridande på en åsna, där kommer han. Är det honom de väntat på? Är nu tiden äntligen inne för befrielse, för fred och frihet?

Deras Hosianna-rop som fyller gatorna, stiger upp mot himlen. Hosianna! Detta rop som är både ett rop i glädje, ett hyllningsrop, och som samtidigt rymmer ett rop på hjälp, en bön och längtan efter räddning. Det är det de ropar ut, när de står längs vägen och tar emot honom, de som följer honom. Då likaväl som nu.

För kanske är vårt hosianna rop lika aktuellt nu, precis som då.  Vi får, tillsammans med alla dem som mötte Jesus, ropa vårt Hosianna till Gud. Hosianna – rädda oss Gud! Detta rop, ur djupet ur våra hjärtan, ur våra liv.

Nu som då känns väl profeten Sakarjas tal lika aktuellt, att krigets vapen och alla stridsvagnar ska förintas. Men det blev ingen fred. Inte då och inte heller nu. Fridens furste kom så annorlunda. Han kom istället saktmodig, mild och god. Hans styrka bestod i att orka vara nära dem som misslyckats och se till dem som hamnat i förtvivlan. Bland människors svårigheter och misslyckanden valde han att finnas. Fridens furste valde enkelhet och fattigdom. Han hade inte tanke att komma på höga hästar. Istället kommer han ridande på en åsna, för att möta människor i ögonhöjd. Att mötas i ögonhöjd, det är att kunna se varandra som jämlikar, som lika mycket värda. En Gud som vill möta oss, som längtar efter vår blick. Att vi ska våga se honom när han kommer oss till mötes.

Jesus kommer också med en fråga till oss, en inbjudan att leva tillsammans med honom. Några verser innan vårt textavsnitt kommer Jesus gående, längs en annan väg. De är på väg från Jeriko. Vid vägkanten sitter två män. De hör att Jesus kommer längs vägen och också de ropar. De ropar, Herre förbarma dig över oss, de ropar sitt Kyrie. Så som vi gör varje söndag i vår gudstjänst; Herre förbarma dig. Männen vid vägkanten är blinda, de kan inte längre se. Jesus stannar upp och frågar dem; vad vill ni att jag ska göra för er? Herre, gör så att våra ögon öppnas. Jesus fylldes av medlidande med dem och rörde vid deras ögon. Genast kunde de se och de följde honom.

Så stannar Jesus också vid din och min sida och ställer frågan; vad kan jag göra för dig? Också vi kan få be om att våra ögon ska öppnas så att vi kan se. Att vi kan se varandra och världen med hjälp av honom. Att vi kan se den värld som Gud skapat och älskar och hela tiden fortsätter att skapa. Så att vi kan se varandra som de bröder och systrar vi är.  Att vi kan se att Jesus finns i de jag möter. Det var inte bara där och då Jesus kom till världen. Jesus kommer oss ständigt till mötes.

Så kan ljuset, det första av de fyra vi tänder i advent, få komma med hopp och en uppmuntran – Jesus kommer dig och mig till mötes, varje dag, varje stund.

”Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid, en klang av harpotoner. En aning fyller varje bröst, och stilla ljuder Andens röst i jordens alla zoner: O, mänsklighet, ställ dörrn på glänt – det är advent, det är advent!”  Ur psalm 109, text: C. Boberg

Louise Sjölund, stiftsgårdspräst

 

 

Domssöndagen

Vi är inne i veckan som är liksom mitt emellan. Domssöndag och 1 advent. Mitt emellan slutet och början. Gud är början och slutet. Kyrkoåret knyts samman här. Den vi väntar ska komma och döma oss är samma frälsare vi hyllar som en kung på första advent.

Domsöndag. Domedag. Det är ett ord som väcker många känslor, vare sig man tänker på Kristi återkomst eller inte. Dom. Stå till svars för sitt liv, Herrens dag kommer som en tjuv. Fåren till höger och getterna till vänster. Kommer jag att klara mig?

Jag tror att det här är en dag att glädjas på. Det är en dag för alla dem av oss som någon gång varit ledsna, som någon gång i livet har haft det svårt, någon gång känt att någon gjort oss illa, att livet gjort oss illa. Den här dagen är för oss. Jesus kommer tillbaka och han ska ställa allt till rätta.  I Uppenbarelseboken läser vi; Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Se, jag gör allting nytt.

Domsöndag, det handlar på något sätt om att summera. Ett år. Ett liv. Allt har ett slut. Ibland skrämmer nog den där tanken; allt har ett slut. Vill inte släppa taget. Man ska sluta när det är som roligast. Hur många av oss har inte hört det, kanske speciellt som barn. Ibland hör man sig själv säga det och undrar vad det kom ifrån.

Men när vet man att man har som allra roligast? Vi vet ju inte vad som väntar. Kan det kanske vara något ännu roligare eller bättre? När är det dags att släppa taget? När tar det slut?

Domsöndag – något att göra sig redo för. Tänka över hur vi levt våra liv. Hur vi använt vår tid. En tanke som känns hotfull och svår för många. Kanske känna sig lite rädd för. Och kanske att tanken på en förestående dom, ett slut, väcker tankar om döden. Rädd för att dö. Rädd för att leva.

För att leva fel, tycka och tänka fel, göra fel. Det gäller att välja rätt i livet. För att lyckas och slippa misslyckas och få höra andra människors dom över sitt eget liv. Andras besvikelser; en förälder som tycker att jag borde hälsa på oftare, barnen som vill ha mer av min tid, chefens ogillande blick över arbete som blir för sent gjorda. Ständigt utsätts vi för andras omdömen. Deras tankar om hur vi borde vara, det där som vi alltför sällan orkar eller kan leva upp till. Eller kanske inte ens vill. Ändå är det svårt att värja sig för andras domar.

Just därför är det skönt att tänka på att domsöndagens budskap är att det är Gud och ingen annan som ska döma.

Allt har ett slut. Mitt liv har ett slut, en dag ska hela mitt liv bli sett.

Ibland i griftetal talar jag om livet som en väv. Där allt det jag varit med om är trådar i väven. Där finns det mörka, dova färgerna, och där finns de ljusa, starka, klara färgerna. Där finns mönster, vissa färger som bara en tråd, ett skimmer, andra färger har större sjok. Men det är min väv, mitt liv. En dag fästs den sista tråden. Allt har ett slut. Det är ditt liv, din väv och den är vacker.

Jag fruktar inte när du samlar ihop mina dagar. Så skriver Leonard Cohen. Jag fruktar inte när du samlar ihop mina dagar.

Den Gud som samlar ihop dina dagar är samma Gud som såg dig vid dopet; du är min älskade, jag är med dig alla dagar till tidens slut.

Han som sträcker ut sin hand och säger; var inte rädd, jag är med dig. Inför honom behöver vi inte dölja något.

Det är han som ska döma, ingen annan. Inte du. Inte jag.

Så säger Gud till dig och mig: Jag skapar en ny himmel och en ny jord. Det som varit skall man inte mer minnas, inte längre tänka på. Nej, gläd er och jubla för evigt över det som jag skapar.